Bokanmälan

Författare: Elias Westerberg
Titel: Vädret


Vädret är en kompakt bok, bara 124 sidor lång och dess tema uppenbart; molnens lätthet. Det här är en litterär företeelse som legat och pyrt länge och den är högst aktuell med tanke på den klimathets som vandrar på vår planet just nu. Westerbergs bok är en stilistisk släkting till Claude Simon, Alain Robbe-Grillet och den franska nouveau roman rörelsen, men Vädret äger en lätthet som saknas hos de nämnda litteratörerna. Den självklara liknelsen är det redan påvisade temat; molnens lätthet, som vadd på dina axlar, men det är bara liknelser och därför är de här obetydliga. Vad Westerberg eftersträvar är bakgrunds-litteratur eller för att använda ett modernare uttryck: ambient-litteratur. Vad vi som läsare erfar är en omvälvning av litteraturen i stort, samtidigt som varje efterapning eller allusion på detta verk kommer att falla likt bly från himlen. Därför är Vädret både början och slutet, dock ingen återvändsgränd.

I sitt försök att förlänga de obligatoriska fraserna kring vädret mellan två främlingar, till en roman av tidigare ej skådat slag, har författaren lyckats i ambitionen att skapa ett verk som ter sig lika beständigt som en vind. Boken åskådliggör på ett brutalt sätt tillvarons tomhet, mänskliga relationers förljugenhet och framförallt själens obotliga ensamhet. Det är viktigt att jag här tydliggör att berättelsen varken innehåller några protagonister eller övrig karaktärer och inte heller är den skriven som en allegori över den mänskliga tillvaron. Vädret saknar gömda symboler, dubbla meningar och är inget annat än en krönika över vädret, en väderleksrapport om ni så vill, men utan konkreta iakttagelser eller mätningar. Civilisationskritiken är svidande, just eftersom den helt utelämnas till förmån för vädrets nycker. Vädret är osynlig, genomskinlig som en vind, bokstäverna som utgör den endast dammet som yr upp i dess framfart. Vädret är ett stycke natur och därför den första bok i litteraturen som lyckat skapa verklighet. Bokens pärmar är transparenta och bladen i boken spröda som läskpapper. De suger upp naturen runt omkring sig och blir en del av den. Den är varken storm eller en av sommarens gemytliga dagar. Den är en av de obetydliga dagarna som passerar obemärkt och försvinner i all glömska. Precis så kommer Vädret att slinka mellan fingrarna på mänskligheten och ner i glömskans sprickor. Däri ligger dess något paradoxala men naturliga förtjänst och Westerberg bör vara mäkta stolt över sin bedrift.